Liksom en herdinna

Fredmans Epistel Nr 80

Angående Ulla Winblads Lustresa till Första Torpet, utom Kattrumpstullen.

Pastoral, dedic. til Kongl. Secreteraren KELLGREN.

 

(6/8)

|Em B7 |Em |Em B7 |Em

1. Liksom en herdinna, högtidsklädd, vid källan en junidag,
|Em B7 |Em |Em B7 |Em
hopletar ur gräsets rosiga bädd sin prydnad och små behag.
|G |Am |D7 |G
Och ej bland väppling, hägg och siren inblandar pärlors strimmande sken.
|Em |Am |Em B7 |Em
Inom den krans i blommors val, hon flätar med lekande kval.

 

2. Så höljde min nymf på Floras fest, ett enkelt och skiftat flor;
Då hon utav Mollberg buden till gäst ut till Första Torpet for.
Det torpet lilla, strax utom tull’n där kräftan ljustras röd i kastrull’n,
och dit Brunnsvikens bölja klar i vattrade vågor sig drar.

 

3. Helt tunn i en nankinströja snörd, vår Ulla sitt Intåg höll.
Tunt lyft av sefiren, halsduken rörd, i vicklade skrynklor föll.
Dess front sågs ej i bucklor mer spridd, och nymfens kjortel, knappad i vidd,
ej vådligt mer i ögat stack, och skon bar nu ingen vit klack.

 

4. Märk, mellan gärdsgårdars krökta led hur' torpet det sluttar ner.
Till vänster bland Granars mossiga hed, den vägen man rundad ser.
Där bonden tung med rullande hjul illfänas till sitt rankiga skjul,
och i solgången hinner fram med kycklingar, kalvar och lamm.

 

5. Just där inom torpets höga gräs på granriset farstugolf,
steg Ulla utur sin gungande chaise, en söndag, så klockan tolv,
vid pass då Jofur åskan bestämt, och Danderyds klockor pinglade jämt,
och tuppen gol i källar-sval’n och svalan flög långt in i sal’n.

 

6. Nu började tumlar’n gå ikring, och Mollberg han damp av stol’n.
Vår nymf med sin arm och blixtrande ring slog tallstrunten ut på kjol’n.
Herdinnan trumf i bordet hon slog och kjorteln över axlarna drog,
och mor på torpet, utan krus måst borga vårt herrskap sitt rus.

 

7. På backen mot luckan hästen gul uppreser sin man i sky
så korg och blankarder, skenor och hjul med lossnade skruvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjälpt som en fru, med Mollberg hon snarkar ännu.